Tänker skriva ett inlägg om föräldrar, eller egentligen vuxna överlag. Kanske det är lite konstigt att jag vill skriva om sådant, när jag inte ens själv ännu har barn, men har funderat en på en hel del grejer jag vill gärna skriva om.
Barn hör, ser och uppfattar mycket vad föräldrar och andra vuxna gör. Mest ser ju barn upp mot sina egna föräldrar när de är små. Allt föräldrarna säger och gör kommer att påverka barnet på ett eller annat sätt. Jag har funderat mycket på mig själv och hurdan jag är som person. Jag har vuxit och förändrats massor sedan tonåren, och det gör ju alla. Men något jag har lärt mig, som inte kommer från föräldrarna är närhet.
Jag ska förklara mig själv. När jag var liten såg jag inte mycket närhet mellan mina föräldrar och hemma hos oss sades aldrig "jag älskar dig", inte ens i skrift. Det tog länge förrän jag ens förstod vad de där orden egentligen betyder och vem som ska säga dem. Visst kramades och pussades vi, men jag har inte upplevt sådan kärlek och närhet mellan mina föräldrar. Jag har endast några svaga minnen om sådant... Mina föräldrar har varit skilda nu i över 10 år.
Jag har alltså redan som barn blivit van med att inte tala om känslor och att föräldrarna inte visar sin kärlek öppet. Så ni kan förstå att för mig är det ovant att se föräldrar som gör det. Jag tycker det är det härligaste i världen då jag får träffa familjer som verkligen visar sina känslor och som säger "jag älskar dig" till varandra. Jag tycker det är så otroligt fint att föräldrarna efter många många år fortfarande kramas och pussas och håller varandra i handen.
Nu kommer vi tillbaks till mig. Hur har det här påverkat mig? Jag hade svårt med mycket närhet när jag började sällskapa mera allvarligt. Visst tycker jag om att kramas och pussas, men jag sökte inte närhet och ibland kändes det som för mycket och att jag fick inte luft. Jag fick jobba med det här och med tiden blev det lättare och lättare och nu behöver jag närhet och älskar att få vara nära och visa känslorna öppet. Jag har också tack vare mitt förra förhållande lärt mig att prata om mina känslor mycket mer och att verkligen förstå mina egna känslor.
Jag tycker det är mycket viktigt att prata om känslor och det är något jag själv prioriterar mycket i tanke med barnuppfostran. Jag vill själv bli en förälder som säger att jag älskar mina barn och min man öppet och att vi pratar om känslor. Jag förstår att mina föräldrar hade en ganska sträng uppfostran, vilket också har påverkat dem och hur de är. Jag älskar mina föräldrar och i dag brukar jag också säga det åt dem. Ibland. Har lite svårt fortfarande med att visa starka känslor framför mina föräldrar, för det är så nytt. Men de har fått se mig som lyckligast och jag har sagt att jag älskar dem. De har också sett mig som sämst när jag varit krossad och gråtit ut alla mina tårar.
Det jag vill säga med det här inlägget är att tänk efter hur du är kring dina barn eller andra barn. För barn ser och hör precis allt och de är faktiskt jätte smarta! Därför tycker jag det är bra att undvika att tala om vikt runt barn, för det är inte bra ifall de hör ofta en kvinna klaga över sin tjockhet och hur hon borde banta. Tänk på hur du beter dig och hur du pratar. Tonläge och saker du säger om andra, barn tror att det är så man ska göra. Ingen kan vara perfekt, men man kan alltid försöka vara en god förebild för barnen.
Det finns mycket vi lär oss av våra föräldrar och hoppeligen är det mesta bra saker.
bilder: weheartit.com
