ETT PERSONLIGT INLÄGG

Detta inlägg är väldigt personligt för mig. Jag har varit missnöjd med mitt utseende och jag har fått skämmas över det.
När jag var liten så hade jag ett stort rött födelsemärke bredvid munnen. Syns på vänstra bilden, fast där har jag också lekt med läppstift, heh. Men alltså det såg ut som om jag skulle ha gått runt med sylt på kinden hela tiden. Det var jätte tydligt och syntes bra. Nu har det med åren slitits bort och börjat försvinna, men det finns fortfarande kvar ett litet rött märke, men det ser kanske mera ut som en skrattgrop när jag ler.

När jag var tonåring så tyckte jag att jag hade jätte fula födelsemärken. Varför skulle just jag ha ett fult märke precis bredvid läppen där alla kan se det?! Nu märker jag knappt av det själv och jag har blivit van att se ett märke där. När jag har jobbat på daghem har barnen sagt de sötaste och vackraste saker om mina födelsemärken och det är nog så härlig fantasi barnen har. Många barn har hört att de där röda märken kallas "enkelin pusu" eller "mansikka". Så barnen har sagt att jag fick en kyss av en ängel när jag föddes. Några andra tyckte det var jätte häftigt att jag har en jordgubbe där och de vill också ha ett sådant märke!

Min systers flickor har också ett likadant märke på sina kroppar, så vi hör ihop på ett sätt <3

Jag har ett till födelsemärke och det är på min hals. En fläck som också syns jätte bra. Gissa hur många gånger jag har fått höra att det ser ut som ett sugmärke? Gissa hur mycket jag skämdes när jag var tonåring och alla vuxna och unga trodde att det var ett sugmärke. Alltså att t.o.m. vuxna tror att det är ett sugmärke har varit pinsamt alltid nu och då.

Det har jag också fått bli van med. Jag vet inte om det går att göra något åt det, så jag har aldrig lagt någon extra tanke på det. Jag tycker inte om mitt märke på halsen, men det är bara ett litet märke på min kropp.

Senast förra veckan på daghemmet började en kille nästan gråta för att han inte har ett födelsemärke. Han tyckte mitt märke på halsen var så tufft. Barnen brukar säga att det liknar olika saker. Har fått hör att det liknar en pony, spindel, blomma, fjäril... Ja, det har berott på är det en flicka eller pojke som sagt det! Men alltså de använder sin fantasi och tycker det kunde vara vad som helst och de var jätte avundsjuka över att de inte hade ett likadant märke!

Jag tror jag har för det mesta blivit blind för mina märken. Visst önskar jag ibland att jag kunde ha fått ett födelsemärke på foten istället, men när barnen tycker att mina märken är så fina så hur kan jag då säga att de är fula? Barnen har hjälpt mig att inse att ingenting är fult, utan det är fast i tittarens ögon.

Vi ska inte skämmas över det som gör oss annorlunda. Vi ska vara stolta över att vi är annorlunda och unika.