WHEN LOVE ISN'T ENOUGH

Dags att skriva det här inlägget. Jag har funderat fram och tillbaka om jag alls vill skriva det här. Till sist bestämde jag mig för att jag bara måste få skriva och berätta vad som hänt. Mest för min egen skull.

Vi är inte längre i ett förhållande. Vi är inte längre sambon, vi är inte pojkvän och flickvän, vi är inte hopplöst kära i varandra och paret som skulle vara tillsammans förevigt. Vi är inte vi mera. Det är bara han och jag.

Det här beslutet gjorde vi under sommaren. Ett av de svåraste besluten jag någonsin behövt göra i mitt liv. Det var inte på något sätt enkelt att göra ett så svårt beslut och förändra våra liv totalt. Ett beslut som också påverkade många andra. Men det var ett beslut vi kom till tillsammans och det var ett beslut vi bara måste göra.

Det handlade inte om att kärleken tog slut, att vi hittade någon annan eller att vi skulle ha varit osams. Vi bara växte ifrån varandra och våra drömmar och framtidsplaner förändrades. Vi helt enkelt vill olika saker. Han är fortfarande min bästa vän, mitt stöd och personen som förändrade mitt liv. Det var han som visade mig vad äkta kärlek är, hur det känns att vara älskad av någon som tycker att du är hela världen för honom och hur härligt det är att passa så bra ihop med en annan människa. Han fick mig och skratta mera än någon annan och han fick mig att känna mig som den vackraste i hela världen.

Ibland gör det så ont att jag har svårt att andas, kan inte äta och allting känns onödigt och meningslöst. Jag faller ihop på golvet, gråter och skakar och förstår inte hur det kan göra så ont. Det känns som om jag är i en djup grop och det är omöjligt att komma upp. Jag kan bara gråta, vara ledsen och må dåligt. Men på något sätt har jag lyckats komma upp ur den här gropen. Jag kanske faller i den pånytt och pånytt, men jag kommer alltid upp därifrån. Ibland kan det ta några minuter, ibland flera timmar, ibland dagar, men jag kommer upp. Livet fortsätter. Jag bara måste fortsätta leva.

Ingen annan kan någonsin förstå hur en annan person känner sig efter ett förhållande. Ingen vet vad som händer i ett förhållande bakom stängda dörrar. Ingen kan förstå känslorna och vad de två har gått igenom tillsammans. Ingen vet egentligen hur lycklig eller olycklig någon varit i ett förhållande.

Jag är tacksam för precis allt jag lärt mig de senaste fem åren. Jag är tacksam över alla nya människor jag fått träffa och vars liv jag har fått ta del av. Jag är tacksam för alla glada, lyckliga och härliga minnen. Jag är också tacksam för alla sorliga och mindre bra minnen. Jag skulle inte förändra någonting.

Mitt liv håller på att förändras och jag har fått gå igenom en massa olika känslor efter sommaren. Jag känner mig fortfarande borttappad och ensam. Jag har svårt att förstå hur mitt liv kunde förändras så här drastiskt mittiallt. Jag kommer att flytta till en lägenhet i min hemstad. Jag ska för första gången i mitt liv bo helt ensam. Det kommer att vara bara mitt. Jag kommer inte att ha någon att dela allt med, någon att prata med hela natten, någon att laga mat tillsammans med och någon att skratta med tills det gör ont i magen. Inte på samma sätt som tidigare. Ingen kommer att sjunga i mitt kök, väcka mig på morgonen med ett leende och en kyss eller krama om mig på soffan när vi ser på film. Ingen som ropar hej när jag kommer hem, ingen som överraskar med blommor och choklad och ingen som hänger upp alla tavlor på väggarna och byter lampor som gått sönder.

Allting kommer att vara annorlunda. Det är både skrämmande och spännande. Jag är livrädd, speciellt över att vara ensam så mycket när jag dessutom är rädd för mörker. Men jag är också ivrig och nyfiken. Det kommer att vara en början på ett helt nytt liv. Jag får börja om från början.

Desto mera tiden går desto lättare kommer det att bli. Groparna kommer att försvinna och jag kommer att kunna leva vardagen helt ensam. Just nu känns vägen dit lång och svår, men jag vet att jag kommer dit en dag. Jag vet att jag har min familj som stöder mig och mina underbara vänner som kommer att finnas där för mig. Utan min kära familj och mina härliga vänner vet jag inte vad jag skulle göra. Utan dem skulle jag inte komma upp ur groparna. De ger mig styrka att komma över de här stora förändringarna och fortsätta att se framåt. De hjälper mig att stå på mina ben och de lyfter upp mig när jag faller ihop. De är mitt allt.

Livet kan förändras mittiallt och ingenting är säkert här i livet. Kärleken räcker inte alltid. Det som du en gång trodde skulle vara förevigt, kan ta slut nästa dag. Ta vara på alla stunder, alla dina nära och kära och alla minnen du har. Ångra ingenting. Det är allt det här som gör livet värt att leva.